Av Maud M.L. Eriksen
att skriva, läsa och tolka skönlitteratur
Att skriva skönlitteratur kan sägas att vara ett bearbetande av personliga livserfarenheter; minnen, relationer, tankar och fantasier. I en intervju med Åsa Beckman om sin bok Grand final i skojarbranchen (2011), säger den svenska författaren Kerstin Ekman följande:
“Litteraturen använder sig av människor. Det har den alltid gjort. Speciellt den föregivet självbiografiska. Jag har ibland gått mycket nära verkligheten, det finns säkert många personer som känt igen sig. Så det måste vara obehagligt att känna en författare. Vi bygger så oerhört mycket på det vi tar inifrån vårt minne. Vi försöker som hyggliga människor att förhålla oss moraliskt till det här, men det går nog ändå inte. Frestelsen att skriva något bra är mycket större än det som håller oss tillbaka.” (Intervjun hittar du här)
Att skriva skönlitteratur är för de flesta författare ett kreativt försök (som visserligen inte alltid lyckas) på att bearbeta livserfarenhet. Det är här, i livserfarenheten, att livsfrågorna har sin primära kontext. En författare ger livet i dess smärta, sorg, kaos, glädje och nåd en form, några tankemönster och språk. Skönlitteratur karakteriseras ofta av att författaren lyfter beskrivningar och bearbetningar av livet ur erfarenheten av sig själv och andra till att bli något som kan läsas av en publik därför att det har almänt intresse; att det berör, underhåller och/eller kräver av den som läser.
Detta sättet att se på vad skönlitteratur är, spelar också roll för hur vi kan se på läsarens situation, eller kanske även uppgift. Att läsa skönlitteratur är således att möta den andras röst. Det är att flytta in i andra människors livsvärldar och ta del av dessa. Att läsa skönlitteratur är att utmanas av ett språk, av former, symboler – av berättelser som berör, stör, är givande eller provocerande. Att läsa är att stötas och blötas med berättelser, symboler, erfarenheter och språk som inte är ens egna. Att läsa är att på många vis att vara en främling, men en gäst som bjuds in och som får ta del av en annat människas livstolkning.
Dock slutar läsandet som oftast inte där, i främlingskapet. Ett aktivt läsande kräver att vi som läsare på olika vis relaterar till det som är annorlunda. Vi identifierar oss med eller brottas med det som inte är oss själva. Vi speglas och vi frånstötas. Vi upptäcker nya sidor hos oss själva och hos andra. Det finns därför en djup, förmoralisk (och förteoretisk) dimension i läsandet eftersom vi lär oss om livet, och inte bara det: vi tvingas mer eller mindre medvetet reflektera kring våra existensiella vilkor och erfarenheter av dessa. (Detta gäller åtminstone i en idealisk teori om läsandet. Kanske detta bara är vackra ord? Kan läsandet även vara en flukt från livet? Jovisst kan det det, men det är ett annat tema…)
De fleste av oss akademiker skriver inte skönlitterära texter. (Några gör det, till exempel etikern Elisabeth Hjorth eller exegeten Lina Sjöberg. Kanske fler av oss borde göra det? Kanske jag ska göra det?) Men ganska många av oss arbetar nära med skönlitteratur i vår forskning och undervisning. När vi läser som akademiker gör vi något mer och annat än ”bara” att läsa.
Jag vill med denna texten visa att det finns ett släktskap mellan skrivandet och läsandet av skönlitteratur å ena sidan, och centrala element inom ämnet Tros- och livsåskådningsvetenskaps å andra sidan. Genom att välja skönlitterära texter som materiale för våra kritiska och reflekterande tolkningar av människors livsfrågor i historia och samtid, kan vi aktivt lyfta och synliggöra detta släktskapet. Vi kan genom att ta skönlitteraturen allvarligt hindra det den danske teologen Svend Bjerg påpekar som en risk med akademisk teologi, att ”vi vandrar med för små språkskor”. (Ref)
att läsa Med perspektivet utifrån Texten
Att arbeta med skönlitteratur inom tros- och livsåskådningsvetenskap kan dels handla om att söka och kanske hitta exempler på specifika livsåskådningsrelevanta erfarenheter i en text så som de har bearbetats av en författare. Detta kan vi kalla ”perspektivet utifrån” – alltså att vi kommer till texten med frågeställningar ”utifrån” i relation till romanens verklighetskonstruktion.
Ett exempel på att arbeta på detta viset har jag från då jag och mina C-studenter läste Kerstin Ekmans roman Guds barmhärtighet i en kurs som handlade om luthersk teologi i dag. Då arbetade vi bland annat med frågeställningar så som i vilken mån texten kunde läsas texten som en gestaltning av lutherska föreställningar kring synd, försoning, nåd och barmhärtighet. Eller andra frågor ”utifrån”: Vilka är författarens mer eller mindre medvetna erfarenheter av ett luthersk präglat samhälle? Hur är dessa erfarenheterna med på att ge romanen sin form och berättelsen sin kontext? Exemplifierar texten en luthersk färgad livserfarenhet?
Perspektivet ”utifrån” innebär en viss distans. Det innebär att texten läsas som ett (i Ekmans fall komplext och ofta implicit) exempel på livsåskådning. Vi sökte efter att förstå romanuniversets verklighetsuppfattning, Gudsbilder, antropologi, symboler eller värden. I en hel del forskning kring litteratur och teologi arbetas det på detta viset. (Ett typiskt exempel är att söka kristusmotiv, en läsarstragegi jag en gång på en konferens hörde beskrivas som ”Christ-spotting” – ett utryck som bet sig fast.)
När vi jobbar från perspektivet utifrån, är vi givetvis som vetenskapare (som alltid) förpliktat på att läsa texten som den är. Vi strävar efter att analysera och förklara så intersubjektivt prövbart som möjligt. Vi har olika litteraturteoretiska och hermeneutiska metoder för detta. Vi kan söka författarens intension bakom en text (historisk läsning), vi kan välja att fokusera på texten i sig (exempelvis 50-talets nykritik eller 60-talets strukturalism), eller vi kan analysera vad läsarens kontext innebär för tolkningen (80-tallets reader-respons-teorier). Tolkning från ett läsarperspektiv innebär inte att det är upp till oss som läsare att hitta på, att skapa en verklighet som inte finns i texten. Men vi kan kanske ibland ha analytiska kunskaper som gör det möjligt för oss att bidra med ett tolkningsperspektiv på texten så som den finns – som kanske inte ens författaren själv var medveten.
Exempelvis tror jag att en luthersk antropologi i mångt och mycket genomsyrar romanen Guds barmhärtighet. Ekman är nog medveten detta, men det är mycket möjligt att en student som i sin kurs har läst Eva-Lotta Grantens bok om arvsynd i postmodern luthersk teologi (Granten 2013), kan se Ekmans text med nya ögon. Detta blicket kan bidra till att romanen kan tolkas och förstås från ett nytt och utvidgat perspektiv.
Att läsa med perspektivet inifrån Texten
Jag vill även lyfta fram ett annat sätt, eller ett annat perspektiv på att jobba med skönlitteratur inom tros- och livsåskådningsvetenskap. Det skiljer sig från det jag beskriver ovan, som i kursexemplets fall innebar att leta efter tecken på ”det lutherska arvet” i Ekmans roman.
Att arbeta med skönlitteratur som tros- och livsåskådningsvetare kan nämligen även handla om att hämta ut andras och egna livserfarenheter från litteraturen och använda dessa som leverantörer av existensiella problem, eller också som kritiska verktyg i det arbetet vi gör som teologer, filosofer eller etiker. Detta är vad jag vill kalla ”perspektivet inifrån”, eller kanske ”nerifrån”: det empiriska och existensiella perspektivet. Detta förutsätter att vi förstår litteratur som en slags empiri kring vad det vill säga att vara människa (vilket jag gör, och som jag kommenterade i början av denna texten).
Ett central ämne i tros- och livsåskådningsvetenskapens tre ämnen är just antropologi, eller människosyn: Vad är en människa? Hur kan vi tala om och förstå vad en människa är? Hur har människor förstått sig själva i relation till materie och transcendens? Vad är ett gott mänskligt liv? Som ”tros- och livsare” bör vi alltid reflektera över vem och vad människan är. Är vi lika eller olika – i tid och rum? Vad betyder våra kontexter för livstolkningen? Förändrar det sig vad som är meningsfullt att säga om människan, eller finns det eviga, antropologiska sanningar?
Arbete med skönlitteratur, samtida och historisk; biblisk, ”finkulturell” eller ”populärkulturell” kan ge oss språk för och tolkningar av erfarenheter av det mänskliga livet som i andra hand kan bearbetas teologiskt, filosofiskt och etiskt.
Vidare; även om vi gör det på mycket olika sätt, vill jag påstå att det är vår gemensamma uppgift inom tros- och livsåskådningsvetenskap att reflektera kritiskt och konstruktivt kring alla dessa erfarenheters betydelse för att förstå vad vi själva och andra människor tänker – och vad som är möjligt och rimligt att tänka om människan, Gud, sanning eller ett gott liv. Kulturella uttryck ger alltså oss materiale och ett utvidgat register för att tala om människans erfarenheter. Läsningar av skönlitteratur kan alltså bidra till att identifiera livsfråor, och litteraturen är då problemleverantör. Goda frågor ger god vetenskap, och det är därför av fundamental vikt att teologen, filosofen och etikern strävar efter att förstå det landskapet som våra livsfrågor har sitt sammanhang i.
Jag tror både perspektivet utifrån och perspektivet inifrån kan bidra till att förstå relationen mellan skönlitteratur och tros- och livsåskådningsvetenskap. Men en medvetenhet om från vilket perspektiv vi möter texten med måste med när vi arbetar med skönlitteratur som material. Dels handlar det alltså om en rörelse från teoretiskt perspektiv till text, alltså att ett teoretisk landskap bidrar med tolkningsperspektiv som kan förändra hur vi ser på den verkligheten vi möter. Dels handlar det om en motsatt rörelse, från text till teori – där vi med nya frågor och bättre förståelse av den mänskliga verkligheten tvingas tänka om våra teorier, modeller och språk för som akademiker att reflektera kring och hantera verkligheten. Den brittiska filosofen och skönlitterära författaren Iris Murdoch säger följande om filosofens uppgift:
“There is a two-way movement in philosophy, a movement towards the building of elaborate theories, and a move back again towards to consideration of simple and obvious facts. (…) Instances of the facts, as I shall boldly call them, which interest me and which seem to have been forgotten or ’theorized away’ are the fact that an unexamined life can be virtuous and the fact that love is a central concept in morals.” (Murdoch 1971:1)
För att återanvända exemplet från ovan, med läsandet av Ekmans roman i en C-kurskontext: Vad kunde perspektivet ’inifrån’ betyda för vårt läsande av Guds barmhärtighet? Mitt mål med undervisningen (ut över kursmålen) var att få studenterna medvetna om möjligheterna som finns i arbetet med skönlitteratur. Att läsa skönlitteratur som akademiker handlar inte nödvändigtvis om att vi ska läsa texter på jakt efter redan tänkta, teoretiska troper eller teorier (fast gärna det också), men som en källa till att tänka nytt och annorlunda. Kan arbetet med en roman bidra till att tolka om, avvisa eller utveckla exempelvis ett luthersk teologiskt tänkande? Det är svårt, men ett spännande sätt att arbete.
Ett perspektiv på tolkningsprocesser inspirerad av Luthers teologi
Tolkning som relation
Varför ett luthersk perspektiv? Är det nödvändigt, då? Nej – min mening är inte att överdriva just Luther. Men jag har trots allt arbetat en hel del med Luther och luthersk teologi genom åren (dock inte som expert i ämnet). Och som sagt är de tankar jag presenterar i denna texten utvecklat i ramen av att undervisa på en kurs om luthersk teologi, fast jag går i väg på egna vägar – och mina reflektioner är inte så mycket lutherska som inspirerade av att arbeta med Luther och luthersk teologi… Så:
Att skriva, att läsa och att tolka (mer eller mindre akademiskt) är en relationell aktivitet – även om vi ofta gör det ganska ensamt. Författaren reflekterar över och formar relationer mellan karaktärer, samtidigt som hon även tänker sig en läsare. Läsaren relaterar till textens karaktärer och till en mental konstruktion av författaren: föreställningen om att det finns en författares mening ”bakom” berättelsen. Den akademiska läsaren/tolkaren reflekterar över relationen mellan erfarenhet, text och andra texter, traditioner eller tolkningsmönster. I min avhandling om Iris Murdoch utvecklar jag förövrig denna metoden för mitt eget arbete, en metod som jag kallar ”relational (or polyphonic) readings” (Eriksen 2005:76)
Vi möter alltså alla både den andra och oss själva i en tolkningsprocess och tvingas reflektera kring mötet. Att arbeta med skönlitteratur i tros- och livsåskådningsvetenskap kräver därför att vi ser både skrivandet och läsandet av litteratur som en relationell och dialogisk aktivitet. Förutsättningen för en relation, och en dialog mellan olika röster, är en öppenhet för möjligheten att vi kommer att förändras i mötet med den andra. Våra tolkningsprocesser bör därför idealiskt sett äga rum i en fruktbar spänning mellan det som finns och det som kan bli, mellan fokuset på självet och den andra så som vi är å ena sidan, och å andra siden: fokuset på den potensiella förändringen av oss själva som kan uppstå i förlängningen av mötet med den andra; i vårt fall via texten.
Realiteten är dock så ofta att vi inte på riktigt förhåller oss till det som är annorlunda. Vi assimilerar det som är ovant och främmande in i vår egen värld, och utöver därmed våld över det andra perspektivet. Vi är bundna av våra egna perspektiv, och kan aldri undvika detta vilkoret i varandet. Varje tolkning vi gör är därför ofullständig, bara på väg, aldrig framme. Fast det kanske inte finns något ”framme”, något mål? Åtminstone inte i vår mänskliga tillvaro. Något annat kan vi heller aldrig veta, oavsett om det skulle finnas en mening, eller sanning ”där ute”, i platonsk eller realistisk mening.
Oavsett vad man har för religionsfilosofiskt ståndpunkt kring sanningsfrågan; om sanning, eller moraliska värden är något vi skapar eller något vi upptäcker (frågan om filosofisk/moralisk realism), tror jag att vi kan slå fast att alla våra tolkningar bara är undervägs. De blir aldrig fullständinga, fast de kan vara mer eller mindre rimliga. Våra horisonter som författare och läsare kan aldri helt smälta samman därför att vi står fast i vår kontext, i våra kroppar och i vårt perspektiv, i vår egen plats i tid och rum. Vi är begränsade varelser, oavsett om det finns en sanning utanför oss eller inte. Men vi kan ändå sträva efter att förstå, att dela liv ett litet tag och utifrån detta skapa lite mer och djupare förståelse av vår komplexa värld och våra medmänniskor.
Detta är grundläggande hermeneutiska insikter, men de tål att upprepas. Jag tror de fleste läsare gör så; de strävar efter mening och sammanhang, efter att förstå karaktärerna, berättelsen, symbolerna och så vidare. Det kanske ändå just detta strävandet som är det enda målet vi i livet kan uppnå? Det är åtminstone mitt mål, som människa och som etiker, begränsad som jag är av min egen dödelighet och förmåga.
Luthers antropologi som livstolkning
Enligt rubriken talar jag nu om ”ett perspektiv på tolkningsprocessen inspirerad av ett luthersk perspektiv”. Hur så? Jo, reflektionerna ovan kring tolkningens vilkor kan svara till åtminstone vissa aspekt hos en luthersk antropologi. Dels har jag talat om tolkning som en ofullständig process, en process som är begränsad av vår bundenhet till våra perspektiv, vad som med Luthers terminologi skulle kunna kallas en ”inkrökthet i oss själva”. Vi kan inte annat, eftersom vi är jordiska varelser, en del av det värdsliga regemente – eller mindre teologiskt formulerat, situerade i ett givet perspektiv som binder och begränsar. Alla våra försök på att överskrida våra perspektiv är dömd att misslyckas därför att vi är där vi är, vi kan inte annat. Vi kan aldrig från vårt perspektiv eller med egen kraft se världen från en annan människas perspektiv. Vi är ofria sett från en sådan synvinkel.
Dock har vi, mitt i detta, en frihet. Vi kan välja att ta emot den andras perspektiv, som en gåva. Luther kallade detta nåd. I ett teologiskt språk handlar det om att ta emot Guds perspektiv som vårt perspektiv, ett kärlekens blick och perspektiv på tillvaron. I mänsklig, eller antropologisk mening kan vi uppleva nåden det är att dela varandras liv, bära varandra genom livet fastän det är svårt, och vi knappast kan göra det på egen hand – inskränkta som vi är i oss själva. Vi kan lyssna till det som ges oss utifrån, men vi kan inte få inblick i den andras perspektiv av egen kraft. Vi har en frihet till att i tillit tro på vad den andra har att säga, och därmed leva med blicken vänt utåt, från oss själva, mot det som inte är oss. Jag tror detta är ett grundtema i romanen Guds barmhärtighet; denna (lutherska) spänningen mellan synd och nåd, fångenskap och frihet, krav och gåva.
Tolkningsprocessen, både som akademisk övning och som ett grundläggande och existensiellt mänsklig fenomen, strävandet efter att förstå den andra, är därmed ett etiskt handlande. Det blir etiskt när det inte utgår från oss själva, men som kvalifiseras av ett tillitsfullt lyssnande. (Att handlingen är ”etisk” förutsätter definitionen av etik som ”strävandet efter det goda”. Mer till detta en annan gång…)
Att tolka är att försöka att förstå den andra. Vi vet att vi inte kan av egen kraft, att vi aldri helt kommer att förstå den andra så länge vi är begränsade av egna perspektiv – vilket är det vilkor vi som människor är bundna av. Men vi fortsätter att försöka. En mänsklig erfarenhet är att vi i hoppet om att förstå, i ljuset av något som kanske ska bli, får en glimt av möjligheten för horisontssammansmältning (för igen att tala hermeneutikens språk). Detta esktatologiska formeln ”redan nu/ännu inte”, som Luther talade mycket om, det driver oss vidare i dialogen.
En sak jag har funderat över i läsandet av Ekmans roman, och under arbetet med kursen som utgör kontexten för denna texten, är frågan om hur mycket av mitt eget sätt att tänka, läsa, tolka och förstå är påverkat av ett luthersk mönster. Skulle en läsare med helt annan bakgrund se detsamma som jag gör? Eller är det heller så att Luther fångar några ganska djupa insikter i vad det vill säga att vara människa, på gott och ont?
Livserfarenhet ges form och språk i berättelser
I mångt och mycket är läsandet precis som att möta en annan människa och hennes livsöde och låta sig utmanas av denna människans livserfarenhet. I litteraturen, till skillnad från i det verkliga livet, möter vi dock en bearbetat människa, en konstruerad livserfarenhet som har fått sin städade och reflekterade form i berättelsen, i dess struktur, språk och symboler.
Fast, om man tänker efter, är det egentligen så stor skillnad mellan den så kallade ”verkligheten” och litteraturen? Är våra möten i det verkliga liv så nakna och okonstruerade? Kommer vi någonsin åt varandras livserfarenhet i obearbetad form? Är det möjligt att säga att litteraturen kanske är verkligare än verkligheten själv, därför att vi måste ha form för att förstå? Det tål att tänkas på.
I alla tider har människor tolkat sina liv som berättelser. Vi föds, vi lever och vi dör. Vi ingår i större eller mindre berättelser. Vår egen berättelse börjar långt innan vi föds – i människornas, i kulturens och släktens historia. Den dubbla (och lutherska) synen på friheten som jag utvecklade ovan är relevant även här. Ambivalensen återkommer. Vi är fria att berätta våra livshistorier. Men vi berättas också av andra. Att tolka sitt liv, att berätta sig själv, är att vara en del av de relationer vi föds in i. Vi är fria att berätta, men vi är samtidigt bundna av de andra berättelserna vi omger oss med. Alla de relationer vi står i kan berättas från olika perspektiv.
Vår frihet att berätta och tolka är inte given, och i den mån vi har frihet har vi även ett ansvar för att berätta och tolka sanningsenligt. Vår frihet att berätta andras liv är begränsad av den andra:
“Den enkelte har aldrig med et andet menneske at gøre uden at han holder noget af dets liv i sin hånd. Det kan være meget lidt, en forbigående stemning, en oplagthed, man får til at visne, eller som man vækker, en lede man uddyber eller hæver. Men det kan også være forfærdende meget, så det simpelthen står til den enkelte, om den andens liv lykkes eller ej.” (Løgstrup 1956)
Med Løgstrup vill jag alltså säga att vi holder något av den andras liv i vår hand. Vi har ett ansvar för hur vi berättar, och hur vi tolkar andras berättelser. Detta är på djupet en etisk uppgift.
Litteratur
Ekman, Kerstin: Guds Barmhärtighet (2000). Albert Bonniers förlag, Stockholm.
Bjerg, Svend: Litteratur og teologi. Transfigurasjoner – omkring Graham Greene. (1988) Aros, Århus
Ekman, Kerstin: Grand final i skojarbranchen (2011). Albert Bonniers förlag, Stockholm.
Eriksen, Maud Marion Laird: Moral Voices and Ethical Dialogue. A Study of Literary Character and Moral Authority. 2005. Akademisk avhandling, Det teologiske Menighetsfakultet, Oslo.
Grantén, Eva-Lotta: Utanför paradiset. Arvsyndsläran i nutida luthersk teologi och etik (2013). Verbum, Stockholm.
Løgstrup, K.E.: Den etiske fordring. (1956) Gyldendal, København.
Murdoch, Iris: The Sovereignty of Good (1970). Routledge, London