Ethics, Theology & Philosophy

Den goda forskaren

I dag har jag varit på en mycket god disputation! Nyblivna Teol. Dr. Maria Klasson Sundin genomförde ett riktigt intressant samtal med opponenten Pamela Slotte från Åbo Akademi. Återkommande ord var barn, vuxna, rättigheter, friheter och religion… Avhandlingen heter Barnets religionsfrihet – en villkorad rättighet? En filosofisk undersökning utifrån FN:s barnkonvention. (Abstract kan du läsa här.)

Den allra sista frågan Maria fick, var om forskningsetik och hur hon tänkte kring detta – eftersom det inte i hennes avhandling fanns ett eget kapitel om detta. Maria svarade fint på frågan. Men jag satt och tänkte på att humanister, och inte minst många av oss inom Tros- och livsåskådningsvetenskap är ganska forskningsetiskt språklösa. Efter Marias disputation kommenterade flera kollegor att de tyckte frågan om forskningsetik var lite konstig att ställa till en avhandling i religionsfilosofi. Men jag tycker nog inte det.

Så jag tänkte berätta lite om mitt intresse för just detta temat. Usch, vad tråkigt en fredags eftermiddag, tänker kanske många läsare. Och andra, som kanske inte avfärdar det helt, tänker (som så många humanister gör) att forskningsetik inte egentligen gäller oss så mycket, eftersom flertalet av oss inte forskar empiriskt på människor eller andra djur – men nöter tryckta texter, eller kanske bilder, filmer eller berättelser. Någon redogörelse för forskningsetiska överläggningar blir således onödig i våra avhandlingar…

Jag skulle ändå vilja slå ett slag för forskningsetikens relevans i humaniora. Så läs gärna vidare, ni som känner att detta kan angå er! I ganska lång tid nu (flera år, faktiskt) har jag nämligen funderat rätt mycket kring frågor som rör just forskningsetik – men kanske på ett något annat sätt än det mesta av den litteratur som finns inom ämnet.

I 2009 skrev jag en artikel som jag inte har elektronisk (men skall försöka få tag på). Den har titeln “Forskning och Phronesis” (full referens finns här). Den publicerades i en antologi om vad kritiskt tänkande kan innebära inom religionsvetenskapliga ämnen. På gång just nu har jag även en artikel om forskningsetik och utbildning i och om forskningsetik. Denna skriver jag tillsammans med två danske kollegor och texten berör en hel del aspekt av den stora frågan: Vad innebär det att vara en god forskare?

Frågan kan tolkas på flera olika sätt. Å ena sidan kan den tolkas som en vetenskapsteoretisk fråga: vilka förmågor och färdigheter bör en forskare ha för att utföra sitt arbete väl, enligt forskargemenskapens krav på excellens? Å andra sidan kan den ha en etisk dimension med existentiella undertoner: vilka moraliska ideal och värden bör forskaren som person sträva efter att förverkliga i sitt forskarliv? Både tolkningarna kan ses i sammanhang med, men åtskilt ifrån, en tredje, mer specifik forskningsetisk tolkning av frågan: hur ska forskaren utföra etisk kvalificerad forskning?

Det finns alltså tre tolkningar av begreppet “god” som jag menar alla är relevanta i en tillräckligt fyllig bearbetning av föreställningen om vad en god forskare kan – eller bör – vara. Det mest intressanta för mig (eller åtminstone där jag tror jag kan ha något originellt att tillföra) är spänningsfältet som finns mellan de olika tolkningarna av “godhet” som hör till i de tankemässiga, praktiska och språkliga kontexterna vetenskapsteori, “existensiell” etik och forskningsetik.

Frågan om den goda forskaren speglar vidare en allt mer uppmärksammad rörelse inom etikens landskap, nämligen det som något förenklad kan beskrivas som en rörelse från ett dominerande fokus på vad som är rätt att göra, till ett växande fokus på vad som är gott att vara. (Detta är en utveckling som dels får uttryck i dygdetikens framväxt – men som jag vill mena inte kan reduceras till en enbart dygdetisk fråga.)

För flertalet humanister är som sagt inte “forskningsetik” ett frekvent använt begrepp i forskningsvardagen. Det finns visserligen arbeten om forskningsetik som specifikt rör humanistisk forskning, och några texter som används på tvärs av “kulturgränserna” (naturvetenskaplig visavis humanistisk forskning). Men i huvudsak kan utvecklingen av och tillgången till relevant och uppdaterad forskningsetisk litteratur anses vara bättre hos naturvetare och samhällsvetare än hos oss humanister.

Vad kan detta bero på? Anser inte vi humanister att vi har behov för forskningsetisk reflektion? Är det ingen som är intresserad av mer djuplodande forskningsetiska frågor? Knappast. Jag menar att det bland humanisterna finns både behov av och intresse för forskningsetik. Men jag tror också att detta intresset kommer till uttryck på ett annat sätt än genom det formatet som forskningsetiken oftast arbetar i.

En blick på tillgänglig litteratur och t ex websidor om forskningsetik ger ett tydligt intryck av att forskningsetik för det mesta är en slags “kodexetik”. (Exempelvis den norska web-platsen för De forskningsetiske komitéer och svenska Vetenskapsrådets egna forskningsetiska web-sida.) Syftet med forskningsetiken förefaller i hög grad vara att utveckla och förhandla fram de normer och riktlinjer som bör gälla för forskningen när forskaren står inför konkreta etiska dilemman, i relation till forskarsamhället som i relation till samhället för övrigt: Är det etiskt försvarlig att använda råttor för att hitta hjärnans GPS – så som de norska nobelpristagarna Moser gjorde? Är det OK att fuska med journaldata så att spektakulära transplantationer med konstgjorda strupor kan genomföras? (Fast det senare är knappast något dilemma, vill nog de flesta som inte jobbar på KI tycka…)

För många humanister är inte sådana dilemman alltid tydligt identifierbara – eller vid en första blick relevanta över huvud taget! Tryckta texter kan inte dö, de kan inte skadas, fångas, traumatiseras eller känna smärta.

Likväl: humanisters forskningsetiska reflektion finns. Men jag vill påstå att etiken till viss grad är inbakad in i själva forskningen och forskaridentiteten. Jag är nämligen övertygat om att humanisten reflekterar rätt mycket över sin forskningsetik, fast ser det inte i första hand som just etiska frågor. Hen arbetar med etiska frågor, men de formuleras som vetenskapsteoretiska frågor. På detta viset tror jag det finns en rad “dolda” men mycket aktiva forskningsetiska frågor som bearbetas inom teologi och angränsande humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen.

Med detta syftar jag på frågor som exempelvis rör sanningsanspråk, forskningsfrihet, tolkningsperspektiv, maktperspektiver (exempelvis genus, etnisitet och klass), intersubjektivitet/objektivitet/neutralitet, spänningen mellan identitet, person, engagemang, livsåskådning och livsberättelse å ena sidan och vetenskapssamhällets legitima krav till kritisk och (opartisk) distans å den andra.

För att vara helt tydlig: Jag påstår inte att det frågebatteri jag antyder här är osynliga frågor inom vetenskaplig reflektion. Vad jag däremot vill påstå, är att detta är frågor som är underfokuserade som etiska frågor generellt, och forskningsetiska frågor speciellt.

Vidare tror jag inte att det forskningsetiska materialet som finns, och som doktorander till viss grad utbildas i, tillräckligt väl svarar mot de metaetiska dilemman och “djupa” frågeställningar som jag vill hävda är hyperaktuella i forskarens arbetsvardag.

Jag vill bidra till att utveckla en professionsetik för forskare. Denna skulle innebära en tidigare nämd rörelse från ett forskningsetiskt fokus på handlingers rätt och fel, till ett forskningsetiskt fokus på frågor som rör hållning, livsbalans, identitet, frihet & ansvar, kontext, relationer, reflexivitet och självkritik. Med andra ord: ett helhetsperspektiv på forskaren som person. Poengen skulle inte vara att ställa upp listor med vad som är rätt och fel (vilket litet enkelt formulerat är det som ofta görs inom forskningsetik).

Det jag efterlyser är mindre substansiellt och mer formellt: att skapa ramar, språk och rum för professionsetisk reflektion som kräver att den enskilde forskaren tänka mer i termer av värden, relationer och tolkningsperspektiv, inte bara normer och riktlinjer. De mer innehållsliga frågorna, alltså vilka värden en forskare ska förverkliga, eller vilka tolkningsperspektiv som behöver reflekteras in i arbetet, dessa hör till in situ – i den dagliga kampen om att vara en god forskare.

Forskningsetik är viktigt. Det behövs ett bättre och mer nyanserat språk för, och förståelse av det samtida klimatet. För många forskargemenskaper (inte minst för teologer), är frågor som rör tro & vetande, konfessionalitet, neutralitet, sanningsanspråk, rätt och fel, forskningens frihet och så vidare i kontinuerlig förändring. Forskaren utmanas från nya och andra håll än det som en mer “traditionell” forskningsetik har språk och tankemodeller för.

I det som kan identifieras som et postmodernt vetenskapligt paradigm, och blant mycket annat i relation till ett samhälle präglat bland annat av “religionens återkomst” och/eller sekularism, menar jag att det krävs nya, eller andra, eller mer precisa formuleringar av teologisk vetenskaplighet och tillhörande forskningsetik – eller/också, som jag argumenterar för; professionsetik.

Bilden som illustrerar denna posten föreställer en sommaräng i den norska sørlandske skärgården. För mig just nu representerar den hopp. Den speglar längtan från tidlig vår till det som är på gång – nämligen sommaren. Den speglar också hoppet om en mer etiskt kvalificerad medvetenhet i våra humanistiska verksamheter.

När denna texten skrivs innebär den också ett hopp om en trevlig disputationsfest alldeles strax. Det bästa med disputationsfester, förutom att dela glädjen och lättnaden som den nyblivna doktoren känner, är att få ta del av alla berättelser om vägen till avhandlingen, om människan som skrivit och svettat, gråtit och skrattat. Dessa fester, som har en så lång tradition, innebär på sitt bästa en hint om vad jag vill mena är centralt för den goda forskaren: att god forskning inte kan göras utan sårbara men strävande människor i relation.

Marias avhandling handlar i stor grad om att barnets religionsfrihet måste förstås i en relationell spänning mellan barnets subjektivitet å ena sidan, och å andra sidan: föräldrarnas ansvar att ge barnet det hen behöver för att leva ett gott liv.

Så också med forskningens frihet – fundamentet för kritiskt tänkande. Det är, vill jag mena, forskningsetiskt relevant att förstå den goda forskaren som en som står i spänningen mellan egen kreativitet, förnuft och subjektiv position å ena sidan och å andra sidan: forskningssamhället hen står i. Dessa relationer kan vara komplexa. De innebär ofta motstånd, kritik och kamp. Men även vila, växt och vänskap. Precis som relationer mellan barn och föräldrar.

Denna relationella spänningen mellan den forskande personen och de sammanhang hen står i, är ett kraftfält som inte nödvändigtvis är harmoniskt eller friktionsfritt. Men spänningen ger – som ett batteri – den kraft som är nödvändig för att kunna tänja på gränserna till det okända. All ny förståelse, alla nya insikter och kunskaper som uppstår från detta bildar en horisont till vår gemensamma strävan efter att skapa en bättre värld.

Kjedelig å være god?

For mange år siden (2002) skrev jag en artikkel i det danske tidsskriftet Kritisk Forum for Praktisk Teologi i et temanummer om “Det Gode”. Den er ikke helt fersk, men innholdet har nok ikke helt gått ut på dato ennå. Du kan finne teksten hvis du klikker her. (Gamle nummer av tidsskriftet er gratis.)

Artikkelen kretser rundt et utvalg av karakterer i litteratur (og film) som portretteres for å utforske menneskelig godhet. Jeg analyserer Dostojevskis Prins Mysjkin i Idioten, Nick Hornbys David i How to be Good, samt karakteren Bess i Lars von Triers film Breaking the Waves.

På bakgrund av disse analysene diskuterer jeg hvorfor “godhet” i litteratur sjelden fungerer. Jeg sier ikke at det ikke kan fungere, men at det ikke er lett å gestalte godhet litterärt. Min konklusjon er at den typen godhet som finns i romanene og filmen inte er troverdig. Karakterene blir inte mennesker av kjøtt og blod, men representasjoner av idéer – noe som ofte hender med “gode” karakterer i film og litteratur. Karakterene speiler kulturelle normer for godhet, i stedet for ekte og troverdige portretter av mennesker som lever liv preget av streven, sårbarhet og som oftest misslykkethet.

Existens och etik

I denna bloggen tänker jag göra teologisk etik. Jag vill skriva fram mina egna tankar och teorier om meningen med livet och döden, om etik och moral, och om personlig utveckling. Jag skriver om mig själv, ett själv bland många, som ständigt står i och skapas av sina relationer till medmänniskor, naturen, Gud och självet. Jag skriver som en akademiskt skolad, troende, tänkande och inte minst sårbar människa. Jag skriver från hjärtat och hjärnan till alla som vill läsa. Jag kommer att bjuda på mig själv. Detta är svårt, inte minst i ett akademisk sammanhang där detta knappast är vanligt. Jag gör det likväl. Jag vill och måste ha tilltro till att andra människor kan ha glädje av det jag har tänkt.

Jag försöker att strunta i att många inte kommer att gilla det jag skriver. Detta är för mig ett mycket stort steg. Rädslan för vad andra kommer att tycka brukar göra mig lamslagen inför tangentbordet. Jag har blivit så rädd, faktiskt, att jag har blivit sjuk och inte kunnat jobba i min tjänst som universitetslektor. Jag har inte som forskare vågat tala högt med min egen röst. Därmed har jag virrat mig in i oändliga funderingar och blivit som ett vatten utan utlopp. Min egen röst har övergödats och blivit ohälsosamt inuti mitt huvud. Utan den syresomsättning som tankeutväxling ger, har mitt inre liv blivit som ett stilla och döende vatten. Och det är inte bara som forskare att jag inte har kunnat jobba. Som lärare har min egen ångest och feghet bidragit till att jag inte längre kan ge mina studenter det forskningsnära nytänket de förtjäner, utan bara gamla tanker som i bästa fall ges ny form.

Nu är det slut med det. Jag skriver för att ge liv till nya tankar. Jag vill våga vara kreativ och entusiastisk. Jag vill (och behöver) tänja på gränserna till det okända, till mysteriet och till okunskapen. Detta trots att vi som akademiker ofta inte har språk eller kritiska verktyg till att träda ut över det vi behärskar. Jag tror dock att om det jag som etiker ska kunna säga någon ting av värde, så måste jag våga att tappa kontrollen över var en tanke leder. Det är i detta att jag ser för mig att mitt bidrag och mitt kritiska potential finns: jag vill samla, skapa och artikulera alternativa tankemönster som vrider och vänder på perspektiv och brottas med frågor utan svar. I dialogen mellan rösterna jag läser och interagerar med, vill jag vara så modig och ärlig jag bara kan. I dessa möten mellan röster, bilder, tankar och argument hoppas jag skapa nya frågor och nya perspektiv som gör att vi tillsammans kan utvidga horisonterna för hur vi tänker kring existens och etik.

Mitt bidrag till teologisk etik år inte någon facit, eller som något som ska ersätta befintliga traditioner. Jag tror inte jag har ”rätt” i någon absolut mening. Samtidigt hoppas jag att jag kan få vara en katalysator till att du som läser får nya tanker, oavsett om du övertygas av det jag skriver eller inte.

Så långt i texten har jag använt ordet ”jag” 36 gånger. Det är ett medvetet val. Jag vill skriva utifrån ett mycket tydligt forfattarperspektiv: mitt eget. Som läsare vill jag utmana dig till att använda mitt ”jag” som ett verktyg för din egen reflektion. När utgör du och jag ett ”vi”? När förtydligar mitt ”jag” var gränserna till ditt ”jag” går så att du kan se dig själv lite bättre? När håller du med mig, och när gör du inte det? När beror oenighet på att jag tar fel och du har rätt (eller omvänt, för den delen), och när är det mer en fråga om att vi möter verkligheten med olika erfarenheter, tolkningar och perpspektiv?

Mitt mål är alltså att skriva med ett mycket genomskinligt ”jag”. I andra sammanhang kan jaget få vara något mer tillbakadragen. En grundläggande utmaning forknippad med detta är att jag genom skrivandet av texten ständigt måste inse att detta ”jaget” som oftast är ogenomskinligt, inte minst för mig själv. I denna utmaningen ligger också en av textens möjligheter: att få utforska det etiska subjektets (eventuella) existens och transparens. Vad är ett ”jag”? Vem är jag som handlar, tänker och strävar med livet? På vilket sätt kommer mitt brottande med filosofi, etik, teologi, skönlitteratur och film, psykologi och inte minst livserfarenhet förändra mig? Hur kommer mina gränser flyttas? Vad kommer att kunna växa när vattnet inte längre är stagnant men fullt av liv och organismer som inte bara bidrar till förrutnelse? Och mest av allt vad har ”jag” med etik att göra?

Oneself as Another är titeln på en av de filosofiska texter som har format mig mest. Den är skriven av den franske filosofen Paul Ricoeur. Titeln är talande för hur jag tänker mig mitt skrivande ”jag” i denna bloggen: Ett växlande mellan olika aspekt vid min självuppfattning kommer att få spela konkret roll: ibland ser jag på mig själv ”utifrån” och försöker förstå och analysera. Ibland skriver jag om vad jag ser från mitt perspektiv. Denna dubbelheten är den refleksive kapaciteten jag har, något som bidrar till att jag – om än ofullkomment – kan ifrågasätta självklarheten i vad jag ser från perspektivet ”inom” mig. Positioneringen av detta dubbla jaget, en mångfaldig identitet, hoppas jag kan fungera som ett verktyg till att bjuda med dig i min textliga resa mot djupare insikter.

Rubriken på detta första “riktiga” inlägg, Existens och etik, är vald för att understryka vad som för mig är ett viktigt tema. Det är också en signal om var jag placerar mig i den etiska diskursen. Mina huvudfrågor rör sig kring identiet, erfarenhet, personlighet, livsmening, tro, motivation, beslut, handlande, existensiella frågor – kort sagt en rad olika teman som alla har med antropologi, eller männisosyn, att göra.

”Det privata är politiskt”, sades det i kvinnokampen på 70-talet. Det kan få stå som ett motto även för denna texten. Den politiska sfären, offentligheten, består av de människor som hör till i detta rummet. Det är vi alla. Men vi är inte lika, även om vi – åtminstone formellt – har lika värde. Jag tror att politisk etik behöver ett fortgående arbete med moralisk antropologi. Vem är vi människor som på olika sätt är sårbara, handlande, visa, skrikande, tänkande, våldsamma, levande, kärleksfulla, goda, onda…?

My PhD dissertation online

In august 2005 I publicly defended my doctoral dissertation “Moral Voices and Ethical Dialogue. A Study of Literary Character and Moral Authority” at the Norwegian Lutheran School of Theology.

In it, I study a novel by the British author Iris Murdoch (1919-1999) called A Fairly Honourable Defeat. I studied three of the characters using a method I called “Relational Readings”, and in dialogue with Iris Murdoch’s philosophical texts as well as texts by Paul Ricoeur and Mikhail Bakhtin.

An article on Ethics and Science Fiction

I wrote this a few years ago. It gives a little impression of my current research in the field of Science Fiction and ethics. It is written in Norwegian, published in a Danish web magazine about neuro-ethics by the Danish Board of Ethics (Etisk Råd i Danmark):

“Hva er da ett menneske? Science Fiction og framtidens barn”