Mitt projekt Krikonkraken kan beskrivas som en process där jag strävar efter att vara helhjärtat. Men vad innebär en sådan ouppnåelig men eftersträvansvärd vision för mig? Denna grundfrågan är något av det jag implicit söker svar på i allt jag skriver och gör här i bloggen.
Arbetet med Krikonkraken ger mig en plattform för att se mina tankar i ett större sammanhang. Här kan jag artikulera funderingar som jag annars inte så lätt hittar forum för. Det kan vara svårt att hitta goda rum för att tryggt ventilera tankeprocesser som är under utveckling. Jag behöver skriva mig till klarhet, men om jag inte har ett konkret mål med skrivandet är det svårt att prioritera tiden till att skriv-tänka.
I detta inlägg funderar jag över mina pedagogiska visioner. Vad är viktigt för mig? Här ska jag förtydliga dessa visioner (eller ideal) för mig själv, och för den som vill läsa. Fast hur tydliga de blir, vet jag inte. Tankarna är ganska spiraliska och det tar tid till jag kommer till poängen. Likväl: I skrift blir tankarna en hel del tydligare. Men även mer sårbara och stela… Det är bra. Då kan de lättare avslöjas, utmanas och utvecklas.
En parentes
Att publicera mina tankar i tid och otid har varit svårt för mig. Både stelheten och sårbarheten jag nämner ovan är skäl till varför. Det finns många andra svar. Men ett viktigt problem för mig är att när texter publiceras, blir de så lätt statiska. Orden fastnar, de stannar i tiden.
Jag är mycket medveten att detta är en ganska feg hållning. Om ingen vågade sätta sina tankar på pränt, skulle vi få liten eller ingen åtkomst till nya tankar – tankar som kunde stimulera oss, och hjälpa oss ifrågasätta det självklara. Och visst finns det texter som bjuder läsare med i processer. Det finns författare som öppnar för läsares alternativa perspektiv. Det är gott.
Dock kan jag tycka att det akademiska klimatet så alltför ofta skapar förväntningar om att en god text är en text med entydiga konklussioner och där argumenten är glasklara och oangripliga. Lite spetsigt och kategoriskt formulerat tror jag många akademiska texter skrivs för att imponera på och övertyga andra. Det skrivs med målet att leva upp till det akademiska samhällets (internaliserade) krav, och för att fylla den egna eller institutionens publikationslista. I bland skrivs givetvis texter utifrån passion och glöd. Men jag skulle önska det oftare präglade det som skrivs i våra tidsskrifter och monografier.
Vidare tror jag de höga kraven på originalitet och expertkunskap gör att vi som akademiker för sällan har möjlighet att formulera oss skriftligt och något mer sammanhängande om saker som är viktiga för oss, men som inte hör till vårt eget uppdrag att tycka om. Jag är inte akademisk pedagog. Jag är lärare med interesse för pedagogik. Jag har inte så många chanser att skriftligt formulera hur jag tänker kring pedagogiska visioner. Senast jag gjorde det var i 2008, då jag sökte tjänsten som jag har nu. Om vi lärare formulerar visioner gör vi det muntligt, men implicit. De ligger bakom fasaden i stressade möten om nya kursplaner, eller i snabba samtal med kollegor om undervisningsupplägg. Men det är inte ofta de aktivt artikuleras, delas och utvecklas.
Pedagogisk vision
Parentesen kring forskningspublicering, eller forum för akademiska texter, är slut här. Men den är relevant för det som rubriken antyder, nämligen helhjärtad pedagogik. Jag har svårt för den typen av text och forskning som berättar hur saker ÄR – oavsett hur väl argumenterat tesen är. Ju större visshet författaren har, desto mer orolig känner jag mig. Detta hänger också samman med hur jag förstår min lärarroll och pedagogiska visioner.
Jag anser nämligen att teologi och teologisk etik är ämnen där frågorna vi ställer ofta är mer intressanta än svaren. Detta gäller som forskningsämnen så väl som undervisningsämnen. Fakta och teorier är givetvis mycket viktiga, eftersom de ger nödvändiga hållpunkter, fundament, tolkningar och perspektiv. Men de bör ändå förstås som verktyg för att uppnå det som är vårt riktiga mål som akademisk utbildning, vilket är att tänja på gränserna till det okända, till det nya – till det vi har framför oss. Eller som det står i Uppsala Universitets mål och strategier (en typ av dokument jag annars har mycket svårt för…): till att ”skapa en bättre värld”.
Jag ser för mig min huvudroll som lärare gestaltad som en ”sokratisk barnmorska”. Sokrates ställde frågor för att driva fram förlossningen av en människas kunskap och potential till vishet. Det vill jag med. Genom att använda verktyg som samtal och dialog, insikt och kunskap, empati och uppmärksamhet, är mitt mål att hjälpa studenter till att bli ”sin egen” lärare.
Att bli sin egen lärare
Mitt mål är alltså att stimulera nyfikenhet, engagemang, reflektion och kritiskt tänkande hos varje enskild studenten utifrån hens förutsättningar och person. Att ”bli sin egen lärare” är att ta ansvar för sin egen utveckling och mognadsprocess. Detta är en färdighet som behöver läras, tränas på och läggas till rätta för. Det är ett blivande som aldrig ska ta slut, och som hör ihop med den utveckling studenten har haft i livet så långt. Att studera är att ta ett nytt steg i en livslång process; en bildningsresa.
Förmågan att ”bli sin egen lärare” är en färdighet, eller hållning, som jag menar att studenten bör utveckla så väl med tanke på egen studietid som för den framtida professionaliteten i yrkeslivet. Och för livet som sådan, för den delen – med hänsyn till existensiella frågor, till frågor som rör demokrati och offentlighet, för att vara en klok människa, kort sagt.
Mer än någonsin behöver vi tänkande, reflekterande, kritiska personer som vet att det är skillnad på fakta och åsikter, som kan reflektera maktkritiskt och med blick för Den Andras perspektiv (utan att därmed inte kunde stå för egen, väl förankrad och bearbetad övertygelse). Jag vill utbilda lärare, präster och kulturarbetare som skriver framtidens kursplaner, liturgier, romaner och deklarationer om mänskliga rättigheter. Inte de som endast kan återge vad som finns nu.
Jag menar inte att visionen om att studenten ska ”vara sin egen lärare” innebär ett bejakande av en studenthållning där oerfarenhet, arrogans och fluffigt tyckande ska bejakas eller belönas. Att studera humanistiska ämnen är inte lätt, och ska heller inte vara det. Att utvecklas och mognas i kunskap och insikt sker sällan om det som för studenten är självklarheter bekräftas och förstärks. Sokrates såg sig inte bara som en barnmorska, men även som en geting, som oroade, irriterade, skavande, och som ibland kunde sticka. Och en förlossning är för den delen utomordentligt smärtsam. Insikt och klokskap är inte gratis.
Mitt jobb som pedagog är att ge studenten verktyg till att utmana sina egna självklarheter – något som ibland kan göra ont. Växt och förändring sker genom strävande. Det finns inga genvägar till vishet eller klokskap i en komplex värld. Det sker endast genom att gå omvägen med ofta förvirrande och svåra utmaningar på vägen.
Utmaningarna som vi ger våra studenter bör dock vara av rätt sort. De ska inte vara svårigheter som beror på att vi lärare inte bemödar oss att formulera tentafrågor tydligt, eller inte strävar efter att förstå vem våra studenter är och hur de tänker och lär sig (något som har förändrats rätt mycket sedan jag själv var student på 1990-talet). En hel del är gjort om vi fokuserar mindre på vad studenterna ska lära och mer på hur de ska lära sig det.
En grupp av studenter jag möter och som skrämmer mig, är studenter vars självbild är att de är som ett ”tabula rasa” En sådan student anser att lärarens jobb är att fylla studenten med kunskap. De ser lite av detta som sitt eget aktiva ansvar. Den enkla benämingen på dessa är ”de curlade” studenterna (det är nog inte så enkelt, men heller inte irrelevant). Dessa studenter förväntar sig ett lätt och tillgängligt inpackat stoff och helst underhållande undervisning. Om betygen blir dåliga, är det lärarens eller systemets fel.
Detta är en syn på studier som jag på starkaste sätt försöker att motverka. Ibland kan jag även se denna hållningen hos lärare, politiker och debattörer. Didaktik och pedagogik reduceras till frågan om hur man bäst och mest effektivt förmedlar ett kunskapsinnehåll. Kunskapen blir det ensidga målet. Om vi fortsätter att gå längs med denna väg, är vi dömda att gå under som bildat samhälle, tror jag.
Ansvar och frihet – för student och lärare
Om jag tycker ansvar är viktigt, är även frihet viktigt. Detta är ett ordpar som hör ihop. Frihet utan ansvar är för lätt. Ansvar utan frihet är för tungt. Ingen av dem leder till helhjärtat liv.
Jag oroar mig för den starka målstyrningen vi i nuläget arbetar under. Den har många fördelar, men en viktig nackdel är att friheten hos den enskilde studenten och läraren undermineras. När vi examinerar på ett sätt där kursmål för kursmål betas av, får studenten oftast liten möjlighet att hitta sin egen akademiska identitet, utveckla sina egna intressen eller tänka långa tankar där insikt fördjupas.
Som lärare kan det vara ett problem att inte kunna, när situationen kräver det, ta kursen en något annan väg än den planerade. Om läraren inte har varit fri i utformandet av kursens målen och litteratur, kan även ansvaret för kursen undermineras.
Jag talar inte här om att alla lärare ska göra egna kurser, som alltid förändras och inte är förutsägbara. Eller att vi ska gå tillbaka till undervisningsmodeller där allt testas med en stor examination efter lång tids ensamvandring för studenten. Men god undervisning tror jag bäst att vi får när lärare (eller lärarteam) får ännu större frihet och ansvar till att utifrån sin professionalitet och relevanta interessen få utveckla kurser.
Några av problemen med nuvarande system innebär bland annat att våra kurskataloger ska vara färdigställda över ett år innan en kurs ges. Kursmålen (som ofta kan vara mindre gott genomtänkta) är juridiska styrningsdokument för examination och undervisning. Ofta fungerar de bra, men andra gånger är de resultat av en mängd kompromisser, där ingen lärare som undervisar tycker att kursplanen ger en god möjlighet till utbildning. I ett sådant läge är det svårt att som lärare känna sig fri. Ansvaret vi ändå har blir en börda, inte en styrka. Detta är svårt i praktiken, och jag har inga snabba lösningar. Men jag tror, med handen på hjärtat, att det är frågor vi behöver nysta mer i vid universitet och högskolor.
Om mål och visioner
Jag talar över huvud taget mycket hellre om visioner än mål. Visioner kan vara ”tjocka”, och det kan finnas många olika sätt att sträva efter att uppnå en vision. Mål är ”smala” och kräver tydliga strategier, eller upptrampade och gärna tydliga vägar.
Visst kan mål vara viktiga, och för vissa saker behövs tydlig målstyrning. Men ibland kan det upplevas som att vårt arbete med att formulera examinerbara kursmål tenderar att ersätta samtal kring och strävan efter att formulera goda visioner om vad vi som lärare vill med vår verksamhet.
Med entydigt målstyrd undervisning tror jag att en universitetsutbildning risikerar att bli som att ta körkort. Så snabbt, effektivt och praktiskt som möjligt. Utbildning blir inte det jag (och många med mig) tycker det i första hand bör vara: nämligen att utveckla de färdigheter som krävs för att navigera, vandra och komma framåt i okänd terräng. Bilden som illustrerar denna posten känner många av mina studenter. Den heter Soria Moria slott (1900), och är gjord av Theodor Kittelsen. Jag tycker att den illustrerar en del av denna vandring.
Min vision? Vagt formulerat, men i enlighet med annat jag skriver här: att kunna hjälpa den enskilde student till att på egna premisser hitta, artikulera och implementera de verktyg som han eller hon själv behöver i sin akademiska (och kanske även personliga) utveckling och lärandeprocess.
Sådana verktyg är många och olika. Det handlar om att lära sig att hantera spänningen mellan inlärning av kunskap (som åtminstone från ett perspektiv kan ses som något som överförs från generation till generation), och granskningen och ifrågasättandet av denna kunskap. Att hjälpa studenten att hitta en plats mellan tradition och förnyelse. I sin tur ska lärandeprocessen åstadkomma ny, reflekterad förståelse och kunskap (eller kanske hellre insikt).
Min fråga till mig själv som lärare är ständigt: ”hur ska jag hjälpa studenten att på ett självständigt sätt värdera vad som kan räknas för att vara viktig och relevant kunskap, och hur ska jag bäst hjälpa studenten att kunna själv ställa de goda frågorna?” Förmågan att urskilja relevant från irrelevant menar jag är en nyckelfärdighet inom undervisning i ämnet tros-och livsåskådnings-vetenskap. Detta gäller såväl kurslitteratur och –innehåll, som när det gäller att artikulera och förstå samtida teologiska, etiska och samhälleliga problem.
Visioner omsatt i det dagliga arbetet är svårt
För att kasta ett lite vardagsnära ljus över sådana vackra (?) ord, vill jag även understryka att de pedagogiska utmaningarna är många. Spänningar mellan ideal och verklighet tror jag är många lärares största frustration. Min också. Jag vet vad jag vill med undervisningen och för studenterna. Men det att faktiskt ha tid, tålamod och vishet till att tillämpa de stora orden och visionerna. Det är ofta en helt annan sak.
Tillämpningen av rollen som ”sokratisk barnmorska” är alltid en kamp med glappet mellan vision och verklighet. Det är en kamp mellan tron på egen förmåga och kunskap å ena sidan och bristen på självtillit och trygghet å den andra sidan. Det är en ständig kamp mellan alltför liten tid till att förbereda och genomföra de ”perfekta” undervisningspassen, och studenters tyvärr ofta (men inte alltid!) ganska ensidiga fokus på det konkret ”examinations-matnyttiga” och färdigtuggade. (Studenterna behöver ofta också utmanas vad gäller sina visioner!)
Allt detta betyder dock inte att jag behöver uppge mina visioner. En medvetenhet kring svårigheterna som jag möter är tvärtemot viktig, eftersom visionerna måste ha förankring i vardagen för att kunna förverkligas. (Här skulle jag kunna ha skrivit en del om utopier som problem, men sparar det till en annan gång). Annars är det meningslöst att sträva efter att bli bättre.
En sådan realism kring det arbete som jag gör, innebär att jag vissa gånger tillåter mig att acceptera att gott nog är gott nog. Annars tappar jag lusten, glöden och engagemanget som trots allt kanske är det allra viktigaste en lärare har att komma med, eftersom studenternas optimala inlärning så mycket och i grunden handlar om motivation och glädje över sitt lärande. Trots att det kan vara smärtsamt…
