En moralfilosofisk dialog med texter av Iris Murdoch
Av Maud M.L. Eriksen
1. Inledning
Iris Murdoch, brittisk moralfilosof och författare av 26 romaner, föddes i 1919 och dog i 1999. Jag är inte synnerligen interesserad av hennes biografi, men årtalen för hennes livstid kan ges en tydlig symbolik om man vill – och det vill jag. I idéhistoriska berättelser brukar ofta första värdskriget få den tveksamma äran att markera början på slutet på den moderna epokens tro på vetenskapen, människan, och hennes framsteg mot en bättre värld. Murdoch föddes under detta krigets första år. Och med övergången till ett nytt milllennium i året efter Murdochs död, var det nittonde århundret över – ett århundre präglad av enorma ändringar i ett otroligt tempo. Hon får på sätt och vis representera det förriga århundadets förändring.
Murdoch var en av många bidragsytare till det paradigmskiftet som nutida vetenskap präglas av; nämligen den modernitetskritiska, postmoderna situationen som har påverkat både vetenskap och samhälle – på gott och ont. Nu, en bra bit in på 2000-talet, ser vi tecken på att en generation studenter har vuxit upp med Generation X som föräldrar: jag skulle vilja påstå att dagens unga vuxna föddes med postmoderna perspektiv på tillvaron. (Mer om vad detta innebär – och om det är så, vore kul att diskutera.)
Mina mål med texten är två. För det första vill jag visa hur Murdoch utvecklar några kärnmotiv i sin filosofiska postion och varför, och för det andra vill jag kort formulera vad jag på bakgrund av min dialog med Murdoch menar är tankar som förtjänar diskuteras vidare i samtida moralfilosofiska samtal.
Jag kommer att läsa hennes filosofiska och litterära verk lite på kryss och tvärs – så att säga som röster i samtal med varandra. Jag börjar dock denna processen med att ge ett ramverk för Murdochs filosofiska position, innan jag tar en liten resa in i den av hennes romaner som jag själv tycker bäst om, nämligen The Black Prince, som kom i 1973. (Bilden ovan, som illustrerar mitt inlägg är från förstaupplagans omslag) Efter denna lilla resan i ett skönlitteratärt gestaltat Storbrittannia på 1960-talet, kommer jag att veva samman några trådar från de olika Murdochianska genrene och mina egna responser på dessa.
2. Murdochs moralfilosofiska kontext
En röd tråd genom hela Iris Murdochs moralfilosofiska verksamhet är hennes syn på etikerns huvuduppgift. Hon utvecklar sin position i skarp kontrast till och i aktiv debatt med samtida brittisk analytisk filosofi, samt Sarteansk existensialism. Etikerns uppgift är, enligt Murdoch, inte enbart att fokusera på viljans frihet och rationella premisser för de rätta handlingsval (så som hennes motståndare fasthåller), men även att betänka det ofta dimmiga och svårtolkade landskap som ligger bakom och kring de flesta valsituationer.
Redan på 1950-talet föregriper Murdoch den postmoderna syn att är det en illusion att det går att utföra ”neutrala”, distanserade logiska resonnement inför moraliska val. Hennes centrala poäng i detta sammanhang, är att vår uppfatning av verkligheten, vår tolkning av ”fakta”, redan är moraliskt färgad från början. Vi kan inte annat än att låta våra (ofta oartikulerade) värden forma vad vi ser. Alla val är alltså enligt henne redan i utgångspunktet moraliskt laddade.
Mycket av Murdochs filosofiska författarskap handlar därför om att avslöja och problematsiera några av de premisser som har varit centrala för anglo-saxisk filosofi (så som deras skarpa distinktion mellan fakta och värdeomdömen, deras antropologi och deras vetenskapssyn). Men huvudfåran i hennes arbete är likväl att utveckla ett eget, konstuktivt alternativ.
I vad består så hennes alternativa moralfilosofiska projekt? Jag kan givetvis inte hinna med en uttömmande presentation eller analys av denna just nu, men vill visa på några av de steg hon tar i ett filosofiskt landskap som nuförtiden känns ganska väl kartlagt, men som då hon skrev var okänd och på det närmaste betraktades som en slags farlig vildmark.
3. Glimtar av Murdochs konstruktiva bidrag
I korta drag består Murdochs alternativa moralfilosofi av att utveckla tanken att etikern inte bör fokusera enbart på moraliska val, men på vad hon omtalar som vårt ”moraliska blick”, eller sagt på originalspråket ”our moral vision”. Varför ser vi det vi ser? Och vilka konsekvenser får detta för de val vi faktiskt tar? Vilka möjligheter har vi att eventuellt ändra vår moraliska blick? Hon frågar alltså efter hur vårt moraliska blick formas, hur det blir till och inte minst: hur det kan utvecklas.
Ett viktigt grepp Murdoch tar för att möjliggöra sin argumentation, är hur hon pläderar för moralfilosofi som inte har naturvetenskapen som modell för tanken. Hon vill heller att estetiken utgör en tankens modell för moralfilosofin – alltså söker hon ett etiskt tankeunivers och uttrycksätt som vilar tungt på konstens språk och form. Estetikens rationalitet är en annan än fysikens, menar hon, och berättelsens logik en annan än matematikens. Och människan är mer en tolkande blick än en rationell, fri vilja.
I ett essä som publicerades i 1970, skriver Murdoch följande:
“Art then is not a diversion or a side-issue, it is the most educational of all human activities and a place in which the nature of morality can be seen. Art gives a clear sense to many ideas which seem more puzzling when we meet with them elsewhere, and it is a clue to what happens elsewhere.” (The Sovereignty of Good, p.87-88 )
En huvudpoäng för Murdoch är därmed att undersöka vad moralfilosofen kan lära av att betrakta och gå i dialog med konst (i vid mening). Konst kan visa oss det moraliska livet, det liv som filosofen försöker förstå och hantera. Blicket kan tränas, och den viktigaste vinsten är att konsten leder blicken bort ifrån oss själva, till ”what happens elsewhere”. Enligt Murdoch bör moralfilosofens blick fokuseras på verkets (eller världens) partikularitet, eftersom det är i detta att konsten (eller verkligheten) möter oss som det Andra.
Dock skiljer Murdoch mellan en konstruktiv och en destruktiv funktion som konst kan ha. Konst kan skymma för verkligheten, den kan bekräfta betraktarens ego och förvränga sannheten. Platon såg som känd konst på detta sättet – och Murdoch följer honom till viss grad. Konst kan förvränga och fördunkla den Andra, konst kan projisera ett ego och hennes värden på en verklighet och därmed skapa verkligheten i konstnärens bild. Detta kallar Murdoch fantasy, och en sådan funktion är destruktiv – men dock tyvärr något som hon menar präglar de flesta människors konstruktion av världen i det de berättar sina liv.
Å andra sidan finns konstens postiva eller konstruktiva funktion; det som Murdoch kallar imagination, och som är en motsättning till fantasy. Imagination leder fokus bort från självet, från vad hon kallar ”the fat, relentless Ego”. Där Fantasy stärker och bygger upp detta egot och är därmed problematiskt från en moraliskt synvinkel, är den moraliska aktörens imagination den kraft som kan frigöra från egot, det falska självets tyranni. Imagination hjälper individen att se den eller det Andra som den eller det faktiskt är – och inte i ljuset av den betraktandes önskemål.
Ett nyckelbegrepp i Murdochs moralfilosofi är ”unselfing”, vilket är en personligt-moralisk utvecklingsprocess som kräver att individen riktar sin ”attention to the Other”; att uppmerksamt rikta sin blick mot det som inte är en falska och bländande själv. Endast så kan man se verkligheten som den faktiskt är, menar Murdoch, och inte i ljuset av ens egna värden och dunkla viljor. Moralens uppgift är att träna det moraliska blicket till att se kreativt, till att använda imagination för att avslöja hur självet är inkrökt i sig själv.
Unselfing som etiskt ideal, som en slags anti-antropologi, representerar även ett brott med det hon menar är en cartesisk självreferensiell, egoistisk och individualistisk antropologi, en antropologi som genomsyrar den Anglo-Saxiska och analytiska moralfilosofi som hon opponerar mot. Unselfing handlar om att hitta ett sant själv, ett själv som enbart kan förstås i relation.
Med detta som bakgrund ska jag snart flytta mig in i romanens landskap, men vill lyfta fram en viktig sak till innan jag närmar mig den svarta prinsen och hans berättelse. Platons grottliknelse spelar nämligen en fundamentalt viktig roll som mental förebild i Murdochs filosofi så väl som skönlitteratur. Denna bidrar inte minst som grundberättelse vad gäller den moraliska aktörens väg mot sann insikt och ett upplyst moraliskt blick:
“Plato pictures human life as a pilgrimage from appearance to reality. The intelligence, seeking satisfaction, moves from uncritical acceptance of sense experience and of conduct, to a more sophisticated and morally enlightened understanding.” (The Fire and the Sun, p. 387)
I grunden är detta alltså den archetypiska berättelsen om ”unselfing”, och den återkommer många gånger i hennes författarskap – mer eller mindre explicit. Grottliknelsen handlar om olika rörelser och utvecklingar som människan behöver genomgå och sträva efter. Det är en berättelse om resan från att se det illusoriska till att kunna se det som er verklig (appearance to reality), det är en berättelse om resan från falsk till sann självinsikt, och från fantasy till imagination. Murdoch använder som en bild på en mänsklig resa från det skyddade till det oskyddade, från det trygga till det otrygga, från det som ger tröst till hård realism.
Enligt Murdoch är det i detta ambivalenta, i det att se världens sårbarhet och brustenhet, i att stå ansikt till ansikt till döden och acceptera dess verklighet, att människans frigörelse från egot finns. Murdoch är stärkt influerad av Buddhism så väl som Simone Weil, samt har en kulturellt kristen och filosofiskt platonsk bakgrund som spelar viktig roll i sammanhanget.
Murdochs version av grottliknelsen finns här:
“There are false suns, easier to gaze upon and far more comforting than the true one. Plato has given us the image of this deluded worship in his great allegory. The prisoners in the cave at first face the back wall. Behind them a fire is burning in the light of which they see upon the wall the shadows of puppets which are carried between them and the fire and they take these shadows to be the whole of reality. When they turn round they can see the fire, which they have to pass in order to get out of the cave. The fire, I take it, represents the self, the old unregenerate psyche, that great source of energy and warmth. The prisoners in the second stage of enlightenment have gained the kind of self-awareness which is nowadays a matter of so much interest to us. They can see in themselves the sources of what was formerly blind selfish instinct. They see the flames which threw the shadows which they used to think were real, and they can see the puppets, imitations of things in the real world, whose shadows they used to recognize. They do not dream there is anything else to see. What is more likely than that they should settle down beside the fire, which though its form is flickering and unclear is quite easy to look at and cosy to sit by? (…) A recognition of [the empirical psyche’s] power may be a step towards escape from the cave, but it may equally be taken as an end-point. The fire may be mistaken for the sun, and self-scrutiny taken for goodness.” (The Sovereignty of Good, p.100-1)
Denna berättelsen, eller tankemodellen, har jag använt som tolkningsnyckel till romanen. Frågan som har styrt läsningen är, enligt grottliknelsens symbolspråk, vad som är elden och vad som är solen. Mer konkret betyder detta att jag frågat efter saker som: Vad är romanens sanning? Vem äger denna? Är de berättarrösterna vi hör trovärdiga?
4. Analys av The Black Prince (1973)
Det är i och för sig inte helt oproblematiskt att läsa Murdochs romaner som källor till att förstå hennes filosofi – eller vice versa. Men jag har i ett annat sammanhang argumenterat att det på vissa premisser är möjligt, eftersom de både textgenrerna visar på och utvecklas kring vissa gemensamma visuella tankemodeller. När jag arbetar med hennes texter är jag alltid osäker på vilken genre jag bör börja med att redogöra för, eftersom arbetet med tolkningarna går i varandra. De olika gestaltningar dessa tankemodellerna får i sina olika språkskor, ger en flerstämmighet i Murdochs mångfaldiga bidrag. Detta gör att texterna bekräfter så väl som ifrågasätter varandra, och gör läsandet av båda till ett spännande och fruktbart projekt, om än inte alltid helt lätt.
Jag tar det inte för givet att du har läst romanen, så ska ge lite introduktion till den. Och med denna introduktionen gör jag även en del analyser, så det är mer än bara preliminära övningar.
Strukturen i The Black Prince är viktig för tolkningen av romenen. Den är som en kinesisk låda, med berättelser som ramar in andra berättelser. Den begynner med en ”Editor’s foreword”, där en fiktionskaraktär vid namn P.A. Loxias har tagit på sig uppgiften att publicera berättelsen av och om bokens huvudkaraktär och dominerande berättare; nämligen Bradley Pearson. I mångt och mycket – men inte helt och hållet – representerar Loxias Murdochs röst, tror jag. Loxias skriver i sitt förord:
“What follows is in its essence as well as in its contour a love story. I mean that it is deeply as well as superficially so. Man’s creative struggle, his search for wisdom and truth, is a love story. What follows is ambiguous and sometimes tortuously told. Man’s searchings and his strugglings are ambiguous and vowed to hidden ways. Those who live by that dark will understand. And yet: what can be simpler than a tale of love and more charming? That art gives charm to terrible things is perhaps its glory, perhaps its curse. Art is a doom. It has been the doom of Bradley Pearson.” (The Black Prince, p.9)
Loxias understryker berättelsens ambivalens, dess tvetydighet. Det är på en och samma gång en kärleksberättelse med mörker och konflikt, om den mänskliga kärlek som ”ambiguous and vowed to hidden ways”. Men samtidig en enkel och charmig berättelse om människors kärlek till varandra. För etikern är det värd att komma i håg detta, att livet inte är tydligt med entydiga tolkningsmöjligheter. Den mänskliga verklighets ambivalens är fundamental, och bör även reflekteras i vårt tal som etiker – i vår strävan efter att förstå rätt och gott.
Detta förordet följas av Pearsons eget förord, i vilket han presenterar sig själv och sin berättelse. Denna berättelsen har också titeln ”The Black Prince”, men även undertiteln ”A Celebration of Love”. I sitt förord reflekterar han över sin roll som berättare av sitt liv:
“I shall, that is, inhabit my past self and, for the ordinary purposes of story-telling speak only with the apprehensions of that time, a time in many ways so different from the present. (…) I shall judge people, inadequately, perhaps even unjustly, as I then judged them, and not in the light of any later wisdom. That wisdom however, as I trust that I truly think it to be, will no be absent from the story. (…) I will not attempt to describe or name that which I have learnt within the disciplined simplicity of my life as it has latterly been lived. I hope that I am a wiser and more charitable man now than I was then – I am certainly a happier man and that the light of wisdom falling upon a fool can reveal, together with folly, the austere outline of truth.” (The Black Prince, p.11)
Här ser vi en medveten berättare, en som vet att han som berättare finns i en annan tid och med andra livserfarenheter än då de saker han berättar om ägde rum. Hans berättelse är mångtydig, och den kräver att läsaren är skeptisk till sanningshalten. Pearsons reflektioner här får fram en sak som är otrolig viktig att tänka på som narrativ etiker – att vare sig berättelser eller deras tolkningar kan vara statiska eller neutrala. De skapas i process, i förändring – där de inte kan vara annat än ambivalenta sanningsbärare.
Samtidigt är detta kanske den formen som mer än någon annan tankeform speglar människors liv och erfarenheter. Det är svårt att undvika att tolka sitt liv som berättelse. Jag tror att tolkarens uppgift i relation till litteraturen så väl som i livet måste vara att hitta en trovärdig balans mellan tilltro och skepsis till berättaren – även när berättaren är oss själva.
Efter denna huvuddelen, vilken ju i grunden är Pearsons självbiografi, avslutas romanen med en rad efterskrifter varav Pearson själv skrivit en. Fyra andra är skrivna av karaktärer i romanen, och en sista har redaktörern Loxias skrivit, där han berättar att Pearson dog i cancer.
Denna strukturen gör att frågan kring berättarens trovärdighet blir akut, eftersom de olika efterskrifterna ifrågasätter Pearsons historia. Karaktärerna menar – på olika sätt – att Pearson antigen omedvetet har förvrängt sanningen, eller att han rätt och slett ljuger. Men vad den ”sanna” berättelsen är, det blir aldrig klart.
I akademiska analyser av denna romanen är det en intressant oenighet blant kritiker om huruvida Pearsons berättelse är trovärdig eller inte. Det finns goda textliga argumenter för båda tolkningar. Jag menar dock att det är en viktig poäng att inte ge ett slutgiltigt svar, men att låta ambivalensen bli kvar efter att ha läst och eventuellt analyserat boken. För jag tror det är en poäng i sig att den har en dubbel tolkning. Och romanens poäng – och ”sanning” – blir i så fall just hur svårt det är att veta huruvida vi ser elden eller solen i konsten, och inte minst i relation till våra egna liv.
Romanen understryker Murdochs filosofiska poäng, att unselfing är svårt, att vi har svårt att undvika fantasy. Men romanen – så som livet – kräver tolkning, den kräver eftertänksomhet och reflektion. Och i detta finns kanske källor till lite djupare insikt och vishet?
Huvudberättelsen, forfattaren Bradley Pearsons självbiografi, är strukturerad i tre delar. På många sätt är den som en deckare. Den inledas med ett påstått mord på Pearsons bästa väns fru. Detta visar sig dock vara falsk larm. Stora delar av romanen handlar om Pearsons relation till familjen Baffin, Arnold (vänen), hans fru Rachel och deras dotter Julian. Pearson inledar kärleksrelationer med båda dessa kvinnorna. Viktigast i romanen är kärleken till Julian. Huruvida detta är en ömsesidig kärlek är oklart efter att ha läst slutorden, men från Pearsons synvinkel genom romanen är det i högsta grad en viktig och livsförändrande kärlek för både honom och henne. Berättelsen slutar med att ett verkligt mord äger rum. Enligt Pearson dödar Rachel Arnold, men lägger skulden på Pearson. Från efterskrifterna får vi veta att Pearson dömas för mordet, och att berättelsen är skriven från fängelset.
Den stora frågan i romanen är huruvida Bradley Pearson gör en resa ur grottan, eller om han stannar han vid elden. Själv påstår han att hans berättelse visar på en utveckling mot vishet och insikt, och att kärleken har förändrat honom till det bättre – till en mer osjälvisk person. Samtidigt är han fullt medveten om att människan kan lura sig själv, kan förvränga bilden av vem de faktiskt är. Så han låter själv frågan om sin egen trovärdighet vara öppen, som om han inte själv är helt säker. Denna ödmjukheten är förövring ett argument för att hans berättelse är trovärdig, tycker jag… I förordet till sin berättelse skriver Pearson detta, och han skriver retrospektivt om sina erfarenheter och om sitt berättande:
“I am aware that people often have completely distorted general ideas of what they are like. Men truly manifest themselves in the long patterns of their acts, and not in any nutshell of self-theory. This is supremely true of the artist, who appears, however much he may imagine that he hides, in the revealed extension of his work. And so I am here exhibited, whose painful instinct is alas still for a concealment quite at odds with my trade.” (The Black Prince, p.12)
Det är också klart att det genom hela romanen är osäkert om han kommer ur grottan. I slutet av sin berättelse säger han detta:
“I did in fact at one point tell the whole truth in court, but my truth was by then so surrounded by my own prevarications and lies that it was never seen to stand out with its own self-guaranteeing clarity.” (The Black Prince, p.383)
Här skapas igen en osäkerhet kring hans trovärdighet. När berättade han sanningen? ”At one point” indikerar att han både före och efter denna instansen har mer eller mindre medvetet förfalskad sin berättelse. Har han ”sanningen” nu, i efterhand? Vad är hans motivationer till att berätta eller inte berätta sanningen från fängelse, när han i tillägg är döende i cancer?
Om vi nu i slutet av min korta och mycket ofullständiga analys av romanen återgår till början av huvudberättelsen, är det är helt klart att Pearson i början av romanen lever i sin grotta. Symboliken är inte att ta fel av:
“A sunless and cosy womb my flat was, with a highly wrought interior and no outside. Only from the front door of my house, which was not my front door, could one squint up at sky over tall buildings and see above the serene austere erection of the Post Office Tower.” (The Black Prince, p.22)
Frågan återstår i slutet: kommer han ur grottan? Kanske, och enligt honom själv gör han i viss mån det. Mot slutet av sin berättelse reflekterar han över sin kärlek till Julian, och skriver: ”Human love is the gateway to all knowledge, as Plato understood. And through the door that Julian opened my being passed into another world” (The Black Prince, s.390). Enligt Julian var kärleken i fråga hans kärlek till henne, inte en kärlek mellan de två. Men kan Pearson likväl subjektivt uppleva att han har kommit ur grottan, gått genom dörren till en upplyst självbild? Eller är allt illusion. Vem bestämmer? Är vägen ur grottan, ur dunkelhet och förvrängt insikt en subjektiv eller objektiv resa? Räcker det med erfarenheten, eller måste förändringen synas i verkligheten, eller mer precis: måste förändringen förankras i relationer för att vara ”sann”?
5. Ambivalens och Polyfoni
Poängen med att ställa dessa obesvarande frågor om vad som är, eller vem som äger, berättelsens sanning, är att kasta ljus över den roll som berättandet av våra livsberättelser eventuellt kan spela – på gott och ont – i strävandet efter att bli goda personer. Hur utvecklas vårt moraliska blick, och vilken relation har denna blicken till hur vi ser oss själva? Kan vi utveckla ett gott och ärligt moraliskt blick?
Knappast, menar Murdoch. Vi är oumbärligt fångade av vårt ego som projiserar oss själva och våra värden på verkligheten. Men denna insikt fråntar oss inte ansvaret att sträva efter klarsyn, efter transparens och självinsikt. Murdochs filosofiska texter rörde om i dåtidens moralfilosofiska landskap. Om inte de övertygade helt och hållet, så störde de åtminstone en simpel eller osofistikerad positivistisk hållning till faktas oavhänghet från värdeomdömen.
Filosofer som Charles Taylor, Alasdair MacIntyre och teologen Stanley Hauerwas har alla berättat om Murdoch som en viktig källa till egen teoriutveckling – även om ingen av dem har adopterat hennes synpunkter helt och hållet. För många har alltså Murdochs ofta lite kategoriska och slarviga – men otroligt kreativa och originella – tänkande fungerat som katalysator för andra. Och så också för mig.
Ett resultat av min egen moralfilosofiska reflektion kring Murdochs texter, är en övertygelse att berättelsers flerstämmighet och därmed flertydighet spelar stor roll för etikern och hennes uppgift. De tydliggör komplexiteten i den verklighet vi som etiker försöker förhålla oss till, och påminner om nödvändigheten av ödmjuka konklussioner.
Jag är även övertygad av det moraliska blickets betydelse – att det är av fundamental vikt för etiken att reflektera kring vilka tolkningsperspektiv vi anlägger på verkligheten. Vårt blick är aldrig neutralt, men det behöver inte av den grund vara till hinder för kommunikation, dialog eller för den del försöken på att hitta etiska ställningstaganden med universellt anspråk. Vi kan lära oss hur värden ser ut från andra synviklar än våra egna – och i denna processen kan konsten spela en viktig roll. Men viktiga frågor står kvar: hur hantera det moraliska blick om det aldrig kan bli entydigt, om det aldrig är helt uppenbart för oss om vi ser klart eller inte?
Image By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=31085119