I dag har jag varit på en mycket god disputation! Nyblivna Teol. Dr. Maria Klasson Sundin genomförde ett riktigt intressant samtal med opponenten Pamela Slotte från Åbo Akademi. Återkommande ord var barn, vuxna, rättigheter, friheter och religion… Avhandlingen heter Barnets religionsfrihet – en villkorad rättighet? En filosofisk undersökning utifrån FN:s barnkonvention. (Abstract kan du läsa här.)
Den allra sista frågan Maria fick, var om forskningsetik och hur hon tänkte kring detta – eftersom det inte i hennes avhandling fanns ett eget kapitel om detta. Maria svarade fint på frågan. Men jag satt och tänkte på att humanister, och inte minst många av oss inom Tros- och livsåskådningsvetenskap är ganska forskningsetiskt språklösa. Efter Marias disputation kommenterade flera kollegor att de tyckte frågan om forskningsetik var lite konstig att ställa till en avhandling i religionsfilosofi. Men jag tycker nog inte det.
Så jag tänkte berätta lite om mitt intresse för just detta temat. Usch, vad tråkigt en fredags eftermiddag, tänker kanske många läsare. Och andra, som kanske inte avfärdar det helt, tänker (som så många humanister gör) att forskningsetik inte egentligen gäller oss så mycket, eftersom flertalet av oss inte forskar empiriskt på människor eller andra djur – men nöter tryckta texter, eller kanske bilder, filmer eller berättelser. Någon redogörelse för forskningsetiska överläggningar blir således onödig i våra avhandlingar…
Jag skulle ändå vilja slå ett slag för forskningsetikens relevans i humaniora. Så läs gärna vidare, ni som känner att detta kan angå er! I ganska lång tid nu (flera år, faktiskt) har jag nämligen funderat rätt mycket kring frågor som rör just forskningsetik – men kanske på ett något annat sätt än det mesta av den litteratur som finns inom ämnet.
I 2009 skrev jag en artikel som jag inte har elektronisk (men skall försöka få tag på). Den har titeln “Forskning och Phronesis” (full referens finns här). Den publicerades i en antologi om vad kritiskt tänkande kan innebära inom religionsvetenskapliga ämnen. På gång just nu har jag även en artikel om forskningsetik och utbildning i och om forskningsetik. Denna skriver jag tillsammans med två danske kollegor och texten berör en hel del aspekt av den stora frågan: Vad innebär det att vara en god forskare?
Frågan kan tolkas på flera olika sätt. Å ena sidan kan den tolkas som en vetenskapsteoretisk fråga: vilka förmågor och färdigheter bör en forskare ha för att utföra sitt arbete väl, enligt forskargemenskapens krav på excellens? Å andra sidan kan den ha en etisk dimension med existentiella undertoner: vilka moraliska ideal och värden bör forskaren som person sträva efter att förverkliga i sitt forskarliv? Både tolkningarna kan ses i sammanhang med, men åtskilt ifrån, en tredje, mer specifik forskningsetisk tolkning av frågan: hur ska forskaren utföra etisk kvalificerad forskning?
Det finns alltså tre tolkningar av begreppet “god” som jag menar alla är relevanta i en tillräckligt fyllig bearbetning av föreställningen om vad en god forskare kan – eller bör – vara. Det mest intressanta för mig (eller åtminstone där jag tror jag kan ha något originellt att tillföra) är spänningsfältet som finns mellan de olika tolkningarna av “godhet” som hör till i de tankemässiga, praktiska och språkliga kontexterna vetenskapsteori, “existensiell” etik och forskningsetik.
Frågan om den goda forskaren speglar vidare en allt mer uppmärksammad rörelse inom etikens landskap, nämligen det som något förenklad kan beskrivas som en rörelse från ett dominerande fokus på vad som är rätt att göra, till ett växande fokus på vad som är gott att vara. (Detta är en utveckling som dels får uttryck i dygdetikens framväxt – men som jag vill mena inte kan reduceras till en enbart dygdetisk fråga.)
För flertalet humanister är som sagt inte “forskningsetik” ett frekvent använt begrepp i forskningsvardagen. Det finns visserligen arbeten om forskningsetik som specifikt rör humanistisk forskning, och några texter som används på tvärs av “kulturgränserna” (naturvetenskaplig visavis humanistisk forskning). Men i huvudsak kan utvecklingen av och tillgången till relevant och uppdaterad forskningsetisk litteratur anses vara bättre hos naturvetare och samhällsvetare än hos oss humanister.
Vad kan detta bero på? Anser inte vi humanister att vi har behov för forskningsetisk reflektion? Är det ingen som är intresserad av mer djuplodande forskningsetiska frågor? Knappast. Jag menar att det bland humanisterna finns både behov av och intresse för forskningsetik. Men jag tror också att detta intresset kommer till uttryck på ett annat sätt än genom det formatet som forskningsetiken oftast arbetar i.
En blick på tillgänglig litteratur och t ex websidor om forskningsetik ger ett tydligt intryck av att forskningsetik för det mesta är en slags “kodexetik”. (Exempelvis den norska web-platsen för De forskningsetiske komitéer och svenska Vetenskapsrådets egna forskningsetiska web-sida.) Syftet med forskningsetiken förefaller i hög grad vara att utveckla och förhandla fram de normer och riktlinjer som bör gälla för forskningen när forskaren står inför konkreta etiska dilemman, i relation till forskarsamhället som i relation till samhället för övrigt: Är det etiskt försvarlig att använda råttor för att hitta hjärnans GPS – så som de norska nobelpristagarna Moser gjorde? Är det OK att fuska med journaldata så att spektakulära transplantationer med konstgjorda strupor kan genomföras? (Fast det senare är knappast något dilemma, vill nog de flesta som inte jobbar på KI tycka…)
För många humanister är inte sådana dilemman alltid tydligt identifierbara – eller vid en första blick relevanta över huvud taget! Tryckta texter kan inte dö, de kan inte skadas, fångas, traumatiseras eller känna smärta.
Likväl: humanisters forskningsetiska reflektion finns. Men jag vill påstå att etiken till viss grad är inbakad in i själva forskningen och forskaridentiteten. Jag är nämligen övertygat om att humanisten reflekterar rätt mycket över sin forskningsetik, fast ser det inte i första hand som just etiska frågor. Hen arbetar med etiska frågor, men de formuleras som vetenskapsteoretiska frågor. På detta viset tror jag det finns en rad “dolda” men mycket aktiva forskningsetiska frågor som bearbetas inom teologi och angränsande humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen.
Med detta syftar jag på frågor som exempelvis rör sanningsanspråk, forskningsfrihet, tolkningsperspektiv, maktperspektiver (exempelvis genus, etnisitet och klass), intersubjektivitet/objektivitet/neutralitet, spänningen mellan identitet, person, engagemang, livsåskådning och livsberättelse å ena sidan och vetenskapssamhällets legitima krav till kritisk och (opartisk) distans å den andra.
För att vara helt tydlig: Jag påstår inte att det frågebatteri jag antyder här är osynliga frågor inom vetenskaplig reflektion. Vad jag däremot vill påstå, är att detta är frågor som är underfokuserade som etiska frågor generellt, och forskningsetiska frågor speciellt.
Vidare tror jag inte att det forskningsetiska materialet som finns, och som doktorander till viss grad utbildas i, tillräckligt väl svarar mot de metaetiska dilemman och “djupa” frågeställningar som jag vill hävda är hyperaktuella i forskarens arbetsvardag.
Jag vill bidra till att utveckla en professionsetik för forskare. Denna skulle innebära en tidigare nämd rörelse från ett forskningsetiskt fokus på handlingers rätt och fel, till ett forskningsetiskt fokus på frågor som rör hållning, livsbalans, identitet, frihet & ansvar, kontext, relationer, reflexivitet och självkritik. Med andra ord: ett helhetsperspektiv på forskaren som person. Poengen skulle inte vara att ställa upp listor med vad som är rätt och fel (vilket litet enkelt formulerat är det som ofta görs inom forskningsetik).
Det jag efterlyser är mindre substansiellt och mer formellt: att skapa ramar, språk och rum för professionsetisk reflektion som kräver att den enskilde forskaren tänka mer i termer av värden, relationer och tolkningsperspektiv, inte bara normer och riktlinjer. De mer innehållsliga frågorna, alltså vilka värden en forskare ska förverkliga, eller vilka tolkningsperspektiv som behöver reflekteras in i arbetet, dessa hör till in situ – i den dagliga kampen om att vara en god forskare.
Forskningsetik är viktigt. Det behövs ett bättre och mer nyanserat språk för, och förståelse av det samtida klimatet. För många forskargemenskaper (inte minst för teologer), är frågor som rör tro & vetande, konfessionalitet, neutralitet, sanningsanspråk, rätt och fel, forskningens frihet och så vidare i kontinuerlig förändring. Forskaren utmanas från nya och andra håll än det som en mer “traditionell” forskningsetik har språk och tankemodeller för.
I det som kan identifieras som et postmodernt vetenskapligt paradigm, och blant mycket annat i relation till ett samhälle präglat bland annat av “religionens återkomst” och/eller sekularism, menar jag att det krävs nya, eller andra, eller mer precisa formuleringar av teologisk vetenskaplighet och tillhörande forskningsetik – eller/också, som jag argumenterar för; professionsetik.
*
Bilden som illustrerar denna posten föreställer en sommaräng i den norska sørlandske skärgården. För mig just nu representerar den hopp. Den speglar längtan från tidlig vår till det som är på gång – nämligen sommaren. Den speglar också hoppet om en mer etiskt kvalificerad medvetenhet i våra humanistiska verksamheter.
När denna texten skrivs innebär den också ett hopp om en trevlig disputationsfest alldeles strax. Det bästa med disputationsfester, förutom att dela glädjen och lättnaden som den nyblivna doktoren känner, är att få ta del av alla berättelser om vägen till avhandlingen, om människan som skrivit och svettat, gråtit och skrattat. Dessa fester, som har en så lång tradition, innebär på sitt bästa en hint om vad jag vill mena är centralt för den goda forskaren: att god forskning inte kan göras utan sårbara men strävande människor i relation.
Marias avhandling handlar i stor grad om att barnets religionsfrihet måste förstås i en relationell spänning mellan barnets subjektivitet å ena sidan, och å andra sidan: föräldrarnas ansvar att ge barnet det hen behöver för att leva ett gott liv.
Så också med forskningens frihet – fundamentet för kritiskt tänkande. Det är, vill jag mena, forskningsetiskt relevant att förstå den goda forskaren som en som står i spänningen mellan egen kreativitet, förnuft och subjektiv position å ena sidan och å andra sidan: forskningssamhället hen står i. Dessa relationer kan vara komplexa. De innebär ofta motstånd, kritik och kamp. Men även vila, växt och vänskap. Precis som relationer mellan barn och föräldrar.
Denna relationella spänningen mellan den forskande personen och de sammanhang hen står i, är ett kraftfält som inte nödvändigtvis är harmoniskt eller friktionsfritt. Men spänningen ger – som ett batteri – den kraft som är nödvändig för att kunna tänja på gränserna till det okända. All ny förståelse, alla nya insikter och kunskaper som uppstår från detta bildar en horisont till vår gemensamma strävan efter att skapa en bättre värld.