I denna bloggen tänker jag göra teologisk etik. Jag vill skriva fram mina egna tankar och teorier om meningen med livet och döden, om etik och moral, och om personlig utveckling. Jag skriver om mig själv, ett själv bland många, som ständigt står i och skapas av sina relationer till medmänniskor, naturen, Gud och självet. Jag skriver som en akademiskt skolad, troende, tänkande och inte minst sårbar människa. Jag skriver från hjärtat och hjärnan till alla som vill läsa. Jag kommer att bjuda på mig själv. Detta är svårt, inte minst i ett akademisk sammanhang där detta knappast är vanligt. Jag gör det likväl. Jag vill och måste ha tilltro till att andra människor kan ha glädje av det jag har tänkt.
Jag försöker att strunta i att många inte kommer att gilla det jag skriver. Detta är för mig ett mycket stort steg. Rädslan för vad andra kommer att tycka brukar göra mig lamslagen inför tangentbordet. Jag har blivit så rädd, faktiskt, att jag har blivit sjuk och inte kunnat jobba i min tjänst som universitetslektor. Jag har inte som forskare vågat tala högt med min egen röst. Därmed har jag virrat mig in i oändliga funderingar och blivit som ett vatten utan utlopp. Min egen röst har övergödats och blivit ohälsosamt inuti mitt huvud. Utan den syresomsättning som tankeutväxling ger, har mitt inre liv blivit som ett stilla och döende vatten. Och det är inte bara som forskare att jag inte har kunnat jobba. Som lärare har min egen ångest och feghet bidragit till att jag inte längre kan ge mina studenter det forskningsnära nytänket de förtjäner, utan bara gamla tanker som i bästa fall ges ny form.
Nu är det slut med det. Jag skriver för att ge liv till nya tankar. Jag vill våga vara kreativ och entusiastisk. Jag vill (och behöver) tänja på gränserna till det okända, till mysteriet och till okunskapen. Detta trots att vi som akademiker ofta inte har språk eller kritiska verktyg till att träda ut över det vi behärskar. Jag tror dock att om det jag som etiker ska kunna säga någon ting av värde, så måste jag våga att tappa kontrollen över var en tanke leder. Det är i detta att jag ser för mig att mitt bidrag och mitt kritiska potential finns: jag vill samla, skapa och artikulera alternativa tankemönster som vrider och vänder på perspektiv och brottas med frågor utan svar. I dialogen mellan rösterna jag läser och interagerar med, vill jag vara så modig och ärlig jag bara kan. I dessa möten mellan röster, bilder, tankar och argument hoppas jag skapa nya frågor och nya perspektiv som gör att vi tillsammans kan utvidga horisonterna för hur vi tänker kring existens och etik.
Mitt bidrag till teologisk etik år inte någon facit, eller som något som ska ersätta befintliga traditioner. Jag tror inte jag har ”rätt” i någon absolut mening. Samtidigt hoppas jag att jag kan få vara en katalysator till att du som läser får nya tanker, oavsett om du övertygas av det jag skriver eller inte.
Så långt i texten har jag använt ordet ”jag” 36 gånger. Det är ett medvetet val. Jag vill skriva utifrån ett mycket tydligt forfattarperspektiv: mitt eget. Som läsare vill jag utmana dig till att använda mitt ”jag” som ett verktyg för din egen reflektion. När utgör du och jag ett ”vi”? När förtydligar mitt ”jag” var gränserna till ditt ”jag” går så att du kan se dig själv lite bättre? När håller du med mig, och när gör du inte det? När beror oenighet på att jag tar fel och du har rätt (eller omvänt, för den delen), och när är det mer en fråga om att vi möter verkligheten med olika erfarenheter, tolkningar och perpspektiv?
Mitt mål är alltså att skriva med ett mycket genomskinligt ”jag”. I andra sammanhang kan jaget få vara något mer tillbakadragen. En grundläggande utmaning forknippad med detta är att jag genom skrivandet av texten ständigt måste inse att detta ”jaget” som oftast är ogenomskinligt, inte minst för mig själv. I denna utmaningen ligger också en av textens möjligheter: att få utforska det etiska subjektets (eventuella) existens och transparens. Vad är ett ”jag”? Vem är jag som handlar, tänker och strävar med livet? På vilket sätt kommer mitt brottande med filosofi, etik, teologi, skönlitteratur och film, psykologi och inte minst livserfarenhet förändra mig? Hur kommer mina gränser flyttas? Vad kommer att kunna växa när vattnet inte längre är stagnant men fullt av liv och organismer som inte bara bidrar till förrutnelse? Och mest av allt vad har ”jag” med etik att göra?
Oneself as Another är titeln på en av de filosofiska texter som har format mig mest. Den är skriven av den franske filosofen Paul Ricoeur. Titeln är talande för hur jag tänker mig mitt skrivande ”jag” i denna bloggen: Ett växlande mellan olika aspekt vid min självuppfattning kommer att få spela konkret roll: ibland ser jag på mig själv ”utifrån” och försöker förstå och analysera. Ibland skriver jag om vad jag ser från mitt perspektiv. Denna dubbelheten är den refleksive kapaciteten jag har, något som bidrar till att jag – om än ofullkomment – kan ifrågasätta självklarheten i vad jag ser från perspektivet ”inom” mig. Positioneringen av detta dubbla jaget, en mångfaldig identitet, hoppas jag kan fungera som ett verktyg till att bjuda med dig i min textliga resa mot djupare insikter.
Rubriken på detta första “riktiga” inlägg, Existens och etik, är vald för att understryka vad som för mig är ett viktigt tema. Det är också en signal om var jag placerar mig i den etiska diskursen. Mina huvudfrågor rör sig kring identiet, erfarenhet, personlighet, livsmening, tro, motivation, beslut, handlande, existensiella frågor – kort sagt en rad olika teman som alla har med antropologi, eller männisosyn, att göra.
”Det privata är politiskt”, sades det i kvinnokampen på 70-talet. Det kan få stå som ett motto även för denna texten. Den politiska sfären, offentligheten, består av de människor som hör till i detta rummet. Det är vi alla. Men vi är inte lika, även om vi – åtminstone formellt – har lika värde. Jag tror att politisk etik behöver ett fortgående arbete med moralisk antropologi. Vem är vi människor som på olika sätt är sårbara, handlande, visa, skrikande, tänkande, våldsamma, levande, kärleksfulla, goda, onda…?